En helt vanlig söndag i San Diego

Att vakna sent har blivit något av en rutin sedan semestern påbörjades i tisdags eftermiddag. Den påbörjades efter att jag på nyheterna hört om Santa Ana som svepte in över La och rimligen snart skulle komma hit. Det gjorde hon också och förnöjsamt har jag vilat, filosoferat och fått färg på mina kinder!

Efter att jag vaknade i morse värmde jag mig lite mot Kalle en stund. Vinden var lite kall och balkongdörren, som stått uppe hela natten släppte in mycket svalka i sovrummet. Santa Ana var på väg bort. Paul hade kvällen innan berättat för oss om sina brunch-planer. Det var dags att fira ankomsten av Pauls syster Linda och hennes make Magnus. Till Cottage i La Jolla bar det av och de har ju har den i särklass godaste frukosten jag testat i USA. I en orgie av hollandaise indränkta Egg benedicts och frukost-burritos kom jag återigen fram till att havregrynsgröt är det bästa frukostalternativet: Speciellt serverad tillsammans med banan, kanderade valnötter, gula russin och brunt socker.

Efter en lång väntan på bord men en desto mer effektiv brunch tog den silverblå Toyota Camryn oss hem till La Jolla palms. Det var 24 grader varmt, vilket kändes kallt. För två dagar sedan var det sex grader varmare. Då låg jag vid havet och tittade på alla surfare som med skicklighet fångade vågorna.

Det blev ett snabbt avsked till Kalle med en lång kyss. I veckan ska jag vara ensam hemma eftersom han ska bort.

Vid poolen pratade jag med Amelie: Om idealister, nynazister och otrohet. Efter att solen gått ner bakom krönet, fick jag gåshud överallt. Uppe i lägenhet 4210 fick jag efter en stund lust att springa en tur. I den varma solen flög jag fram tills backe nummer två gjorde så att låren brann.

Ett internet-beroende som inte är av denna värld stillades innan middagen. Efter denna var jag så himla trött att jag nästan somnade till Hermann Hesses berättelse om Siddhartas buddha-färd. Och så blev detta inlägg till. [This cliffhanger] to be continued ...