Livet fortsätter

Sitter just nu med en ätandes Hjalmar i knät. Efter ett hårt pass babysim verkar han faktiskt hungrig, och vill äta mer än att istället titta runt, beundra sina händer eller någon annan favoritsyssla. Hjalmar är en mycket social kille som hellre söker kontakt med andra, företrädesvis andra bebisar, än att till exempel äta. Det är dubbelt att se Hjalmar överförtjust flaxa mot de andra bebisarna på babysimmet, utan att han får den minsta respons. Lite som den där glada killen i klassen som bara blir nonchalerad ni vet. Nä, i framtiden får han flytta till en plats där spontanitet mot främlingar är mer accepterat, kanske San Diego? Jag ska försöka förbereda mig väl för att förklara livets möjligheter för honom när han går på högstadiet och allt känns tufft.

Annars har vi en mycket rolig tid i familjen men allt cirkulerar faktiskt kring Hjalmar. Svårt att komma undan i och för sig, när någon behöver en så mycket. Aldrig trodde jag att föräldralivet skulle vara så himla mycket. Mycket mer än vad jag någonsin kunde föreställa mig. Kanske mest av allt belönande, så många framsteg på så kort tid när vårt skrikande lilla knyte visar allt mer av sig själv. Ingen kunskap är självklar i vare sig kropp eller knopp. Bakom basala funktioner som man tror ska lösa sig av sig själva ligger i själva verket mycket övning. Hörde någonstans att för att bli proffs på något, vadsomhelst, måste du jobba med det i 10 000 timmar. Detta motsvarar ca 60 veckor arbete 24/7. Alltså lite mer än ett år. Det ni. Inte konstigt att bebisar sover så mycket. De multitaskar ju för fullt innan allt sitter.