Dels för att jag blir rädd. Som idag, när jag vaknade upp efter att ha strosat runt lite inne i min egen värld på bokhandeln på gågatan här i Malmö. I denna lilla butiken kunde jag plötsligt inte hitta vagnen med den sovande Hjalmar. Tusen tankar gick igenom mitt huvud. Jag började springa upp och ner i gången och i den bredvid och kunde för mitt liv inte hitta vagnen. Då skrek jag rakt ut "min vagn, jag hittar inte min vagn". En kund som stod några meter ifrån mig signalerade att den stod där. Hur kunde jag missa den? Jag skakade i benen, hjärtat bankade och jag sprang snabbt ut därifrån. Så rädd har jag aldrig känt mig. Inte vad jag kan minnas. En helt ny rädsla som säger att något oåterkalleligt kan hända som jag aldrig kommer att kunna hantera.
Sedan blir jag tårögd för att allt är så himla fint. När jag hör Kalle busa med nybadad Hjalmar på skötbordet så att han, Hjalmar kiknar av skratt. Eller när jag sitter i Kalles knä en sen kväll och planerar framtiden när himlen är sådär härligt sommarkvällsljus. Då känns livet väldigt stort.
Att bli mamma har satt mina minnen i en ny dager. Jag vet att jag aldrig mer kommer att sitta ute en sommarkväll och fundera över om jag ska stanna långt in på natten, för att min lediga tid bara är min. Jag kan inte längre bara tänka på mig själv. Denna konsekvens kunde jag på något sätt förstå innan jag blev mamma, men mer på en abstrakt nivå. Det var aldrig verkligt. Men nu, för varje nytt väder kommer nya minnen fram om saker som jag vet att jag aldrig kommer kunna göra igen. För när den möjliga tiden kommer är det inte samma grej. Och visst känns det lite vemodigt. Men samtidigt vet jag att ingen situation någonsin i mitt liv, har känts bättre än den jag har nu.
2 kommentarer:
Kunde inte sagt det bättre själv vännen! Att få barn ger en helt ny dimension till livet- och detta är nog, enligt min mening, till 90% positivt, men det medför också en del begränsningar. Men på något sätt, så känns inte de begränsningarna så jobbiga trots allt!
Kram och fortsätt njut av att vara världens bästa mamma till lille Hjalmar
Men det är ju för att du har världens bästa Hjalmar!
Förstår absolut paniken i att inte hitta vagnen, en panik som ger en tunnelseende så att man missar att den står bredvid. Förstår också saknaden av att bara vara för sig själv men ändå inte vilja byta ut något för allt i världen.
En liten vovve ställde mitt liv på ända samtidigt som det blev fantastiskt på ett annat vis. Men hjärtat har jag i halsgropen varenda gång hon springer iväg lite för långt eller jag glömmer henne i trädgården. Undrar om jag kommer bli ännu värre när jag får barn eller om detta bara vittnar om en osund relation till mitt djur!? :)
Skicka en kommentar